”Du är rufsig!”

Kom småtrallande till dagis imorse med äldsta sonen. Visst, jag hade suttit uppe lite för sent och jobbat med bokföringen åt en väninna, men tyckte inte det var så illa. Tills…

”Är du hans mamma?” frågar en kille från sandlådan.

”Jaaa”, säger jag, ”jag är hans mamma.”

”Du är rufsig!” svarar killen och ser missmodig ut.

Rufsig??? Ok, håret klipptes av för ett tag sen och visst, jag kanske inte hade snyggjackan på mig men – rufsig…

”Jag tycker om att vara rufsig” säger jag tillbaka och ler lite.

”Rufsig är inte bra” klipper han till med, med en blick som talar om för mig att hans mamma har minsann talat om hur fel det är med rufsighet.

Jag försöker rädda situationen (som jag har med en fyraåring…) och ler ännu större ”men alla är ju inte lika så det behövs både rufsiga och inte rufsiga människor”.

Blankt.

Blink.

Nope – den meningen biter inte på honom och han ger upp hoppet om mig och min framtoning.

Så nu har jag gått omkring hela dagen och undrat ”Är jag rufsig?”.

Kan man vara en rufsig människa?

 

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: